1 Barmhärtighet eller kristen kärlek

1 Barmhärtighet eller kristen kärlek

”Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.” 1Kor 13:13

Det måste vara något mycket dyrbart, som är större än tro och större än hopp – det måste i sanning vara värdefullt. Och just i den mån saker och ting äger värde bland människorna, just i samma mån underkastar man sig möda och risk för att efterapa och förfalska dem.

Antagligen har inom inget område av bedrägeri i denna värld mer tid uppoffrats och större skarpsinne utvecklats än då det gällt att förfalska pengar, i synnerhet banksedlar. Och liksom onda människor försökt att för egen vinnings skull efterapa det mest värdefulla av alla de alster som människan bringat fram, så har djävulen alltifrån begynnelsen försökt att efterapa de värdefullaste av Guds skapelse alster samt åstadkomma något så likt dessa, att människosläktet inte skulle kunna se skillnaden.

Måhända har han i ingen annan riktning lyckats så utomordentligt väl, som då han har framställt en förfalskad kärlek. Jag tror att han inte gärna kan komma längre eller på något annat sätt förbättra den senaste kopian. Kärleken är Guds allra dyrbaraste skatt; den är dyrbarare för hans hjärta än alla riken i universum, dyrbarare än alla de härliga varelser han har skapat. Ja, då några av de högsta änglaväsenden en gång kränkte denna kärlek, störtade han dem från den högsta himmelen till det nedersta helvetet. Varför? Inte därför att han inte värderade dessa änglar, utan därför att han värderade kärleken högre. Därför att han såg att det var viktigare för hela universums välfärd att bevara kärlekens harmoni i himlen än att rädda dessa andar, vilka låtit själviskheten tränga in där med sina skärande missljud.
”Jag såg Satan falla ner från himlen som en ljungeld”, sade Jesus. Den dag är nära, då denna första rebells ondskefulla avkomma skall fara samma väg. Påskynda, Gud, denna dag!

Låt oss nu under några minuter betrakta denna sköna, dyrbara kärlek. Låt oss få först försöka att beskriva den. Hur är den?

Först och främst, den är gudomlig. Den utgjuts i hjärtat genom den Helige Ande.
Förgäves söker vi denna himmelska planta bland de opånyttfödda människobarnen; den växer inte i den fallna naturens fördärvade jordmån, utan endast där den sanna bättringens plog gått fram. Där tron på en korsfäst Frälsare renat hjärtat och där den välsignade Helige Anden tagit sin stadigvarande boning. Denna kärlek är Guds kärlek – inte endast, till Gud, utan lik Gud, från eller av Gud, riktad på samma föremål som Gud älskar.

Den är en gudomlig inplantering, verkställd av Den Helige Ande. Nu kanske någon utav er säger, ”Jaså, då är det lönlöst att jag försöker odla den, eftersom jag aldrig har fått den”. Just så är det. Du kan skära och kvista och vattna så mycket som helst, men du kan aldrig skörda det som inte är planterat.

Du måste först se till att du får denna kärlek utgjuten i ditt hjärta. Det är ett av vår tids stora misstag, att den mänskliga naturen endast behöver tuktas, förbättras, utvecklas, så kommer den att bli just vad den bör vara. Nej, nej! ”Var planta, som min himmelska Fader inte har planterat, skall uppryckas med roten.” Om du vill ha denna gudomliga kärlek, måste du plöja upp ditt hjärtas åker och sedan be den himmelska husbonden komma och så den – utgjuta i din själ Guds kärlek.

För det andra vill jag påpeka att denna kärlek är en gudomlig princip, i motsats till den kärlek, som endast kommer från instinkt. Alla människor äger en instinktmässig, en naturlig kärlek till dem som faller dem i smaken. Men ”om ni älskar dem som älskar er, vad får ni ut som lön? Gör inte hedningarna detsamma?” Ogudaktiga människor älskar varandra på grund av naturlig vänskap, liksom tigern älskar sina ungar. Angående detta ämne råder bland dem som bekänner sig vara kristna ganska förvirrade begrepp. De hyser känslor av medlidande och välvilja mot sina medmänniskor; de kanske till och med ger sina ägodelar till de fattiga, men äger likväl inte i sina hjärtan en enda gnista utav den gudomliga kärleken.

Saul var, sedan att Gud hade lämnat honom, inte helt och hållet utan ädelmodiga känslor för sin familj och sitt rike. Den rike mannen i helvetet kände också medlidande för sina bröder. Men ingen utav dem hade så mycket som en gnista utav den gudomliga barmhärtigheten eller kärleken. Akta dig, så att du inte blir bedragen! Miljoner blir det.

Låt oss anteckna en eller två punkter, där den falska och den gudomliga kärleken till sin natur helt och hållet samt alltid skiljer sig från varandra.

Först: den falska kärleken är självisk. Den utövas aldrig annars än för att tillfredställa något själviskt begär i den mänskliga naturen. Tusentals motiv inspirerar den – alltför många för att här kunna uppräknas, men vi vill ändå som hastigast kasta en blick på ett par av dem. Vi ser av textens sammanhang att en människa kan ge sina ägodelar till de fattiga och sin kropp till att brännas, men likväl sakna den sanna kärleken.

Detta förefaller ju som en orimlighet. Ändå saknas inte bevis för sanningen av apostelns påstående. En man kan t. ex. handla så för att driva igenom eller understödja ett favorit system av andlig art, vari han funnit ett särskilt behag. Andra kan gå så in i politiken eller vad de kallar sitt moderlands bästa, att de, för att främja detta, är villiga att gå och ställa sig framför en kanon mynning.
En människa kan även handla så för att därigenom förtjäna evigt liv. Paulus gjorde det, då han gick omkring och upprättade sin egen rättfärdighet. Han säger till oss efteråt att det egna jaget, själviskheten, var grunden till all hans nit. Hans avsikt var endast att upphöja sig själv; drivkraften var inte alls gudomlig kärlek; för Paulus var på denna tid en fullkomligt opånyttfödd, självisk man.

Eller man kan handla så, eftersom man av naturen äger ett givmilt sinnelag. Jag brukade säga till en av mina vänner, som var mycket frikostig och helt förtroligt talade om sitt givande och vilken fröjd detta skänkte honom, och tillskrev detta den gudomliga nåden – jag brukade lägga min hand på hans och säga: ”Stopp där, min vän, jag är inte så säker på att den gudomliga nåden har så särskilt mycket med den saken att göra. Ni tycker mer om att ge än andra tycker om att ta emot. Se till att ni inte går miste om er lön genom att ni inte gör er besvär med att ta reda på vad ni egentligen ger till; ge inte bort era pengar till allt som faller er in. Kom ihåg att ni är ansvariga inför Gud för era rikedomar. Gud skall ställa er till räkenskap för hur ni gett bort era ägodelar. Den sanna kristna kärleken gör sig besvär att, då det gäller givandet till Guds ära och människors frälsning, utforska vilka kanaler som här är de bästa och lämpligaste. Skriv inte er givmildhet på Den Helige Andes räkning, om den inte är av det slaget, för ni kommer i så fall ändå aldrig få någon ränta på den – vare sig här eller i en annan värld – inte så mycket som ett halvt öre en gång!”

Den förfalskade kärleken börjar i själviskhet och slutar på jorden. Här är ett kännetecken hur vi kan skilja på den och Guds kärlek. Djävulens kärlek anser alltid den del av människan, som tillhör jorden, förmer än hennes andlig del. Häri korsar den och motsäger den alldeles bestämt den gudomliga kärleken, som betraktar människan i hennes helhet och alltid ger företrädet till själen.

Det finns gott om falsk, oäkta kärlek i vår tid. Häromdagen, då jag tittade i en s. k. religiös tidning och där såg jag några osmakligt överdrivna uttryck om en viss person, nyligen död, tänkte jag: och detta skall vara en kristen tidning i ett kristet land! Inte den minsta antydan på mannens själ, hans andliga tillstånd eller vad som väntade honom! Man hade dragit fram en eller två ganska vanliga, mänskliga egenskaper och gjort det mesta möjliga av dessa för att därigenom bevisa att personen i fråga varit förmer än andra, men inte ett ord om hans själ eller om en Gud, som skulle döma honom, om en himmel eller ett helvete – ingenting.

När det blir tal om gudlösa och ogudaktiga människor, hör man ständigt detta uttryck: ”Man måste vara kärleksfull, man får inte döma någon”. Satan har inte alls något emot en sådan, ensidig kärlek. Ju mer av det, dess bättre för hans avsikter, för den gör det så mycket trevligare för människorna i deras synder och tar dem så mycket lättare ner i helvetet.

Min vän, känner du större intresse för att avhjälpa den timliga nöden än för att mätta hungrande själar? I så fall kan du lätt nog räkna ut varifrån din kärlek har sin härkomst. Misstyd nu inte mina ord och säg inte att jag framställer endast en sida av saken utan att vilja veta av den andra. Gud förbjude, för den som har denna världens goda och ser sin bror vara nödställd och tillsluter sitt hjärta för honom, hur kan Guds kärlek förbli i honom? Men å andra sidan, om han ser honom vara andligen nödställd, så att han håller på att dö i brist på Livets Bröd – hur förbliver Guds kärlek i honom, om han inte avhjälper denna andliga andliga hungersnöd? Jag vet att den äkta kristna kärleken vårdar sig om både kropp och själ. Pris ske Gud, det gör den; men kom ihåg: den sätter alltid själen först. Jag vet att Mästaren mättade folkskarorna; men innan dess hade han haft dem hos sig i tre dagar, då han försökte frälsa deras själar. När de till slut blev hungriga, lät han dem sätta sig ner på gräset och mättade deras kroppar. Han tänkte alltid först på själen, och så gör var och en, som äger gudomlig kärlek.

Varför? Därför att den gudomliga kärleken har öppnat hans ögon. Han inser själarnas värde. Han ser hur de förgås av hunger. Han ser hur de går förlorade. Hans begär att rädda dem är som en mäktig ström; han ser dem och han har medlidande med dem. Pröva din kärlek efter denna måttstock; ser du dina medmänniskor svältande, döende, halvt förlorade själar? Ser du världens tillstånd och kyrkans – den kristna församlingen – tillstånd? Tänker du på det? Går du in i din kammare och framlägger det för Herren, som Hesekiel, Jeremia och Hosea gjorde? Betraktar du det, vänder på det, gråter över det, ber och ropar, som Daniel och Paulus gjorde? Pröva er själva, mina bröder och systrar, efter denna måttstock.

Den gudomliga barmhärtigheten rör sig ständigt kring detta stora problem av oändlig kärlek: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men till sist förlorar sin själ?” O, jag kan aldrig få det ur mina ögon eller bort från mitt hjärta! Hur tomt och fåfängt är det, jämfört med själens frälsning! Vad gör det, om en människa dör på fattighuset, om hon, betäckt med sår som Lasarus, dör utanför en annans dörr – vad gör det, om endast hennes själ är frälst? Det är er trosbekännelse likasåväl som min, att själen är odödlig samt att kroppens död endast är ett medel, varigenom själen – dvs om den är frälst – införsätts i en härlig, evig lycksalighet och helighet. Minns mannen som när han var barn brukade gråta över sina läxor? Kommer han väl ihåg alla de små svårigheter han hade under skoltiden, då han skördade frukterna? Av tusen gånger mindre betydelse skall alla våra prövningar, lidanden och sorger här nere, betyda något, om vi endast får våra själar frälsta – och några andras också.

Denna gudomliga barmhärtighet underordnar allt annat det stora målet; själars frälsning. Den använder sig av allting till frälsning och välsignelse för den inre, andliga människan. Vi minns hur Mästaren vid ett tillfälle, då han mättade skarorna och de kom tillbaks till honom igen, sade till dem: ”Ni söker mig inte därför att ni har sett tecken, utan därför att ni fick äta av bröden och blev mätta”. Vi kanske skulle ha sagt: ”Naturligtvis tycker folket om att få någonting att äta: de är ju hungriga”. Men hör du inte i dessa ord en gudomlig klagan över att de var så andligen slöa, att de värderade det jordiska brödet högre än det himmelska! Ge dem så mycket bröd du behagar för deras kroppar, ge dem endast först och främst andligt bröd, för detta är ett kännetecken på sann kristen kärlek.

Äger du denna kärlek? Var och en vet själv om han äger den. Människorna är så ofilosofiska, så snart det blir fråga om religion; de säger att de inte vet, och ändå kan man på två minuter få reda på huruvida man älskar Gud eller sig själv högst. Kom inte och säg mig att en hustru inte vet vem hon älskar mest, sin man eller sig själv! Nonsens! Hur försöker hon inte i allt behaga mannen, hur villig är hon inte att uppoffra sig själv för honom och låta sina egna intressen helt och hållet uppgå i hans! Vad bevisar väl detta?

Älskar du Gud högre än dig själv? Är du villig att avstå från dina egna intressen och söka hans? Äger du denna gudomliga, himmelska och mot himlen riktade kärlek? Ifall du inte äger den, min vän, så besluta dig för att få tag i den idag. Börja med att med allvar ropa till Gud om Den Helige Ande, att han utgjuter den i ditt hjärta, sluta upp med att resonera och vara spetsfundig. Böj istället knä vid korsets fot och be: ”Kom, Herre, och upplåt mitt arma, eländiga hjärta och utgjut därinne denna sköna, rena, gudomliga kärlek!” Sedan skall du inte längre söka ditt eget, utan de saker, som tillhör Jesus Kristus.

Chaterine Booth